Jag är lite matt, och otroligt trött på att vara fattig. För framtida läsning av detta: minns att du inte är "fattig" dvs lever på csn, för det har du aldrig sett på som fattigdom. Utan fattig som i köpa mat endast o ändå vara p a n k.
Jag har lärt mig om mig själv att jag är uthållig när det gäller att "vara utan". vara utan pengar till exempel klarar jag bra om jag typ kan willyshandla lite bara. vara utan sociala kontakter- visst. allt. men nu.
Jag hade fått upp förhoppningar. Jag hade jobbat på en arbetsplats där jag trivdes, med de andra och med att tjäna lite pengar. Jag fick löfte om mer. Jag såg fram emot detta. Jag tackade nej till annat. Och sen, sen "behövdes jag inte ändå". Jag såg fram emot att TRÄFFA MÄNNISKORNA. Jag såg fram emot att KUNNA BETALA HYRAN. Att få det att fungera.
Och jag kan inte tillåta mig att känna besvikelsen. jag måste fortsätta söka jobb och jag måste fortsätta att inte vilja ha ngt mer i live än föda. så är det. jag såg mycket fram emot att slippa detta. Men så är det.
